"Telefonen ringer, ur den skjuts det pilar. Slänger den ifrån mig, vänder mig om och möts av människor med svärd långa som spjut. Försöker fäktas tillbaka men blir hela tiden nerskjuten. Bygger tillslut upp en tjock stenmur ingen kan ta sig förbi, lutar mig tillbaka mot den och andas ut. Det är tyst bakom muren och jag undrar egentligen vad det var jag flydde ifrån. Samvetet tar över jag kikar runt stenmuren. Där står de, ögonbrynen nedåt, pannorna i djupa veck. Jag skäms, att fly och gömma sig bakom en stenmur värdig en dvärg i level 30, bara för att verkligheten knackar på - vem gör så? När världen äntligen ler mot mig, erbjuder mig jobb, lägenheter, biljetter på riktigt - då flyr jag. Är bäst på att planera saker som egentligen aldrig ska hända, då känns det tryggt och kul. Nu när jag måste axla rollen som en tjugoåring med jobb att gå till, då känns det plötsligt inte så kul. En entusiasm så svår att uppbringa för många är för mig totalt omöjlig. Jag är sämst på att göra grejer jag inte vill, eller rättare sagt - inte kan. Till det hör världshistoriens tuffaste och mest välpolerade yta och en löjligt mjukt inre. En röst som hela tiden talar om alla fel jag gör, om vad jag kan göra bättre och hur dålig jag är innan jag är bäst. Att öva har aldrig varit min grej. Likaså att vara medelmåttigt duktig, då kan det lika gärna kvitta. Jag hatar att vara nybörjare. Nedgraderad till level 1 igen, med noll magiska krafter och en slö klinga. Kanske dags att släppa fantasytänket och step up."
