julviva

- nu är dom här, valparna.

I en 8årings öron var det som att vinna tio miljoner. Snart, om två månader, skulle en liten gosig boxervalp flytta hem till henne. Lyckan gick inte att mäta. Och som vi ringde och mailade den där kvinnan. Hur stor är han? Skäller han? Kan man gosa med honom mycket? Har han öppnat ögonen?

Tillslut fick vi träffa honom.

Jag fick välja. När jag höll honom höll han på att trilla ner i en matskål för att han var så hungrig och sprattlig, då visste jag liksom att vi hade något gemensamt. Så jag fick bestämma. Alla i familjen hade favoriter, men jag fick välja.

Jag minns första dagen i skolan, en torsdag, efter att vi hämtat honom. Jag grät nästan när jag skulle gå till skolan, mamma skulle vara hemma med honom hela dagen och gosa.

Nu ligger han i mitt knä, stödd mot datorn. Han suckar då och då, nöjd och mätt efter alla presenter han fått idag.

Jag hoppas verkligen han klarar sig för alltid.

För familjen Friberg består av fem personer, varav han är en så sjukt viktig del. Trots att han är en hund.

Men den bästa hunden i alla fall.

Älskar honom.

Sådär såg han visst ut när han vara baby. Bullen.