julviva

nu åker jag!

Nu sitter jag förmodligen i bilen intryckt med all min packning och mamma, pappa och kajsa. Känns helt sjukt att vara påväg. Sa hejdå till Sara och Julia igår och det var helt overkligen, jag fattar nog inte riktigt hur lång tid det kommer ta innan jag får se dem igen. Måste absolut skaffa skype. Och hej! Bloggar ju från det mobila bredbandet, som funkar galant.

Alltså, jag är sjukt nervös. Jag kommer längta hem, det kommer vara som att vara mörkrädd i början och det enda som känns rätt är att tända lyset. Men jag stannar kvar i mörkret och snart så vänjer sig ögonen. Och jag tror verkligen att detta kommer bli ett minne för livet. Och funkar det inte, då har jag i alla fall provat som en fin sa. Nu är jag supernyfiken på boendet och mina roomies. Stöten, här kommer jag!

Åh, men... Du tänker väl fortsätta skriva?

någonstans i mig tror jag att det du gör är bra. det visar att du är stark och modig, tusen gånger starkare och modigare än mig, som fortfarande är kvar och väljer att inte lämna tryggheten. så även om jag önskar av hela mitt hjärta att vi bodde typ trettio mil närmre varandra, så tror jag att vi kommer klara det här. för du är ju så stark, och det tror jag vår vänskap är också.

finis.

åå :) lycka till!!