it's like a dream, no end and no beginning.

När jag var liten var det här min favoritlåt. Madonna liksom. Älskade att sitta och titta på skivomslagen, på smyckena och jeansen som var så tuffa. Och på julafton tog max och jag på oss raggsockar och snurrade runt med dem så mycket vi kunde. Och åh, när kören kommer in. Dör. Men i alla fall, jag gillar ju inte bara Madonna (gillade kanske?) utan jag gillar ju idol också. Alla fredagar jag inte är ute sitter jag ju bänkad. Så när den här versionen kom med Jay började tårarna nästan rinna. Åh jag tycker det är så fint fast det är töntigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0