party at the turnpike lane.

Fan vad man känner sig ensam när man kommer hem ifrån en resa där man varit så nära en annan människa som jag varit. Minns hur det var när jag kom hem från Kreta, ingenting betydde något, allt var ensamt och jag saknade sara och julia hela tiden.
Nu är det ungefär samma sak. Sara är i Stockholm, ca 30 mil härifrån, och jag är här hemma. Resan är för mig slut, hon får lite till.
Jag vill tillbaka! Eller resa någon annanstans, nu nu nu! Resor är smått fantastiska, särskilt dem som går utanför Sveriges gränser. Gärna med ett lite främmande språk, eller ja, engelska går bra. Ny kultur, flygresa, bo på konstiga ställen, shoppa, äta annan mat. Allt med sin bästa vän.
Och nu har jag upptäckt London. Åh. Efter några timmar på en flygplats, en hemresa i bilen med pappa och en del spenderande i soffan, har jag nu kommit fram till att jag gillar London skarpt. Först tyckte jag inte att det var så personligt, men jag tror det beror på att jag inte var det. Jag var turistig. Turister är inte personliga.
Tunnelbanan, fan vad jag älskar tunnelbanan. Även om jag skulle dö av den om jag bodde där tror jag. Nervositeten över om mitt kort ska fungera när jag drar det, hitta rätt, åka på kvällar och så vidare. Men det är så fantastiskt tycker jag. Titta på folk, försöka lista ut deras livshistorier, läsa deras tankar och analysera dem. Sen är tunnelbanan så oskyldig. Man kan sitta och titta någon i ögonen en, två, tre stationer och sen skiljas åt med ett leende och vetskapen om att man aldrig mer kommer ses i livet. Både sorgligt och häftigt.
Kollektiv! Jag har alltid pratat om att jag skulle vilja bo i ett kollektiv. Med en massa människor, olika nationaliteter, ett språk gemensamt, och boendet då. Så boddde vi nu. I ett litet rum med tv och säng. En bokhylla (med sprit på). Aldrig ensam.
Primarket, Oxford Street, Portabello Road, Picadilly Circus, Turnpike Lane, Notting Hill... Listan kan göras lång.
London. Välkommen till topp tre av älsklingsställen.
Fan vad man känner sig ensam när man kommer hem ifrån en resa där man varit så nära en annan människa som jag varit. Minns hur det var när jag kom hem från Kreta, ingenting betydde något, allt var ensamt och jag saknade sara och julia hela tiden.
Nu är det ungefär samma sak. Sara är i Stockholm, ca 30 mil härifrån, och jag är här hemma. Resan är för mig slut, hon får lite till.
Jag vill tillbaka! Eller resa någon annanstans, nu nu nu! Resor är smått fantastiska, särskilt dem som går utanför Sveriges gränser. Gärna med ett lite främmande språk, eller ja, engelska går bra. Ny kultur, flygresa, bo på konstiga ställen, shoppa, äta annan mat. Allt med sin bästa vän.
Och nu har jag upptäckt London. Åh. Efter några timmar på en flygplats, en hemresa i bilen med pappa och en del spenderande i soffan, har jag nu kommit fram till att jag gillar London skarpt. Först tyckte jag inte att det var så personligt, men jag tror det beror på att jag inte var det. Jag var turistig. Turister är inte personliga.
Tunnelbanan, fan vad jag älskar tunnelbanan. Även om jag skulle dö av den om jag bodde där tror jag. Nervositeten över om mitt kort ska fungera när jag drar det, hitta rätt, åka på kvällar och så vidare. Men det är så fantastiskt tycker jag. Titta på folk, försöka lista ut deras livshistorier, läsa deras tankar och analysera dem. Sen är tunnelbanan så oskyldig. Man kan sitta och titta någon i ögonen en, två, tre stationer och sen skiljas åt med ett leende och vetskapen om att man aldrig mer kommer ses i livet. Både sorgligt och häftigt.
Kollektiv! Jag har alltid pratat om att jag skulle vilja bo i ett kollektiv. Med en massa människor, olika nationaliteter, ett språk gemensamt, och boendet då. Så boddde vi nu. I ett litet rum med tv och säng. En bokhylla (med sprit på). Aldrig ensam. En spansk kille med vin, youtube och fina tofflor. Tyska killar med förmågan att svepa öl. Sara och jag, duschandes.
Primarket, Oxford Street, Portabello Road, Picadilly Circus, Turnpike Lane, Notting Hill... Listan kan göras lång.
London. Välkommen till topp tre av älsklingsställen.

Kommentarer
Postat av: Anonym

det går liksom inte att beskriva med ord hur bäst det var att upptäcka london med dig, min bästaste vän <3

2010-04-10 @ 11:10:09
URL: http://slitet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0