portmonä

när jag kom hem från sara idag blev allt bara så bajs.
jag fick så ont i magen att jag knappt kunde röra mig. bara satt på en stol och höll mig för magen.
en varm dusch fick lösa läget och nu känns det aningen bättre.
men fortfarande. samma gamla vanliga...
bra dag blev det i alla fall.

förstår inte hur mina känslor ligger i mina händer och jag väntar på att få kasta dem över dig, överösa dem med dig tills du knappt känner något annat. varför är det inte likadant? jag är så konstig nu. och rädd, så många fler än vad jag visste läser ju detta, detta som jag bara trodde lästes av två personer i hela världen.

tänkte kolla på en film som följde med solo igår. egentligen vill jag bojkotta allt vad dator heter.

jag hatar mina blogginlägg nu för tiden. det är inte samma gamla vanliga julia som skriver. jag saknar sofia nått så enormt, hennes peppande ord klockan nio varje måndagmorgon var kanske precis vad jag och mitt självförtroende behövde för att orka med. men jag orkar bara inte spendera tre minuter av min dyrbara tid med att gå dit och be om en tid. ingenting har en mening nu tycks det som, i skolan är allt så slappt samtidigt som pressen bara ökas och ökas utan att jag ens förstår varför. jag vet till exempel inte vart dramapappret är! jag vet inte om det är lycka att ingenting har en mening, men det tycks som om en av mina farhågor har slagit in, jag har blivit rutinmässig. det händer inget nytt i mitt liv och jag har låst mig för en lång framtid. mormor och vovvarna i helgen ska väll göra lite gott. tror nog jag ska ta min favoritrunda och titta i trädgårdar i vackra linköping, hoppas jag fortfarande uppskattar det. jag vill lukta på ekollon och ha kastanjer i fickorna och springa i grönt gräs med bullen och känna något slags inre lugn samtidigt som det hela tiden ska vänta en utmaning runt hörnet. jag vet inte ens vad jag vill längre. amazing grace.

Kommentarer
Postat av: banano

jag kan inte säga att det löser sig, eller ordnar sig. för det kan jag inte veta. det enda jag kan ha är ett hopp om att det ska lösa sig, och ge så mycket jag kan av mitt hopp till dig.
these are the hands that built america. om ett par händer kan bygga ett helt land, kan våra händer, fingrar, tår, bruna magar och högerhalvorna av våra vänstersmarta hjärnor bygga oss ett bra liv.
det är tur att jag har dig julia. för annars, nej jag vill inte ens tänka på annars. du vet ju. jag önskar att jag visste dig. men jag hoppas att du vet att vi nog pallar. tillsammas. då pallar vi.

2008-04-23 @ 22:31:57
Postat av: Lilldavid

Det är lugnt det rutinmässiga bryter du i sommar=)
sen nått nytt så kan vi ta promenaden så bryter du ifrån ditt rutinmässiga beteende;)

2008-04-25 @ 20:19:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0